Populärvetenskaplig presentationPolskan, i alla dess olika former, var den dominerande musiken och dansen hos den svenska allmogen i närmare 300 år. Under andra namn var den också populär i Norge och Finland, samt delvis i Danmark. Namnet röjer kopplingar till Polen och i denna avhandling gör spelmannen och musikforskaren Magnus Gustafsson (f. 1955) ett försök att teckna dess historia mot bakgrund av bevarade handskrivna notböcker (s.k. spelmansböcker).

Det råder ingen tvekan om att polskan i alla dess dans- och musikformer tillhör den svenska och skandinaviska folkmusikens huvudfåra. Förvånansvärt nog har det ändå skrivits och forskats relativt lite om denna repertoar. Den här avhandlingens huvudsyfte har därför varit att skingra en del av mystiken kring polskan och klarlägga några av de grundläggande dragen i dess olika dans- och musikformer. Utmaningen har varit att förhålla sig till både det förgångna och utföranden i senare tid. Avhandlingen har därför både ett historiskt och ett musiketnologiskt perspektiv och rör sig i skärningspunkten mellan olika typer av traditions- och källbevarad musik. Utgångspunkten har varit melodierna (polskorna) i en notbok märkt ”Petter Dufva, 1807”, nedtecknad i byn Verkebäck i nordöstra Småland. Originalboken är förkommen och samlingen existerar endast i avskrift på Svenskt visarkiv i Stockholm. Huvuddelen av de drygt 200 melodierna i Dufvas bok utgörs av polskor. Dessa melodier har utgjort grunden för en jämförande studie av polskan i både handskrivna notböcker och i mer sentida uppteckningar. Ambitionen har varit att följa spelmansböckernas melodier (polskorna) både framåt och bakåt i tiden. Ett syfte har varit att presentera en sannolik bild över de sociomusikaliska och processuella förlopp som ligger bakom innehållet i den här typen av notböcker. För att bättre kunna diskutera olika syn- och hörsätt på polskan presenteras också en rad folkmusikupptecknares och forskares sätt att göra formanalyser. Delvis på grundval av dessa har författaren tagit fram en egen analysmetod som sedan använts på samtliga melodier i notsamlingen. Den avgörande frågan i denna avhandling handlar om vad som utgör grunden för det som under 1900-talet kom att definieras som svensk folkmusikrepertoar. En annan viktig utgångspunkt har varit att inte göra någon tydlig distinktion mellan olika genrer. Tvärtom har författaren strävat efter att visa hur olika typer av musik flödat genom länder och landskap − i olika tidsskikt och genom olika sociala miljöer. Studiet av spelmansböckernas melodier har knutits till både en hermeneutisk och diffusionistisk teoritradition. Det hermeneutiska perspektivet kan i det här sammanhanget enkelt sammanfattas med att tolkning och analys av något avgränsat kan leda till slutsatser om en helhet och vice versa – det som brukar kallas den hermeneutiska cirkeln. Detta kan i sig knytas till det som inom musiketnologin ibland brukar kallas inifrån- och utifrånperspektivet. Författarens eget musikutövande har varit en avgörande drivkraft och en självklar fortsättning på rollen som forskare och vice versa. Avhandling kan därmed ses som en fortsatt resa in i den småländska, svenska, nordiska och europeiska folkmusiken. Den behandlar uppteckningar, notböcker, litteratur, spelmän och inspelningar som författaren själv stött på och upptäckt under loppet av många år, men också låtar som han själv spelat och framfört vid otaliga konserter.